Det är något särskilt med Sandviken
Efter många år återvänder poeten Stig Sjödin till sin barndoms gata i Sandviken. Nu ser han plötsligt vad han tidigare noterat men inte tagit till sig: den är sig inte lik. Tre baracker som stod där förr har jämnats med marken. Kvar är bara grunderna och några lönnar.
Rivningen gör ont i honom, som en fantomsmärta ungefär, alltmedan hans förnuft går tillrätta med honom: "Slaggstensgrunden, lite grus, lite tegelskärvor, lite stickor och brädbitar - inte är det något hem längre för minnet."
Men det är det nog ändå. För Sjödin visar sig komma ihåg sin barndoms baracker väldigt väl. Han minns lägenheten ("framsidan till höger, en trappa opp") där han växte upp, vindsutrymmena, trappuppgången, utedassen, potatislanden, strömmingsbilarna, vildkatterna. Han kommer ihåg alla färgerna, dofterna, odörerna och alla ljuden, rop och jämmer men också grannens orgelspel.
"En bruksbarack" är en vemodigt sinnlig berättelse om en förlorad plats som han inte önskar tillbaka men som han likväl sörjer. Den berättelsen är en liten pärla.
Sjödins berättelse finns med i den just utkomna samlingsvolymen "Den ultimata flirten med Sandvikens kommun". En till det yttre oansenlig volym, en gråtonad pocketbok från Rosenlöfs Bok, som ger många olika infallsvinklar på Sandviken.
Tanken med boken är, skriver redaktörerna Eric Pauli Fylkeson och Sven Hallonsten, att stillsamt peka ut det märkvärdiga faktum att lilla Sandviken fött fram en uppsjö av författare. Per Gunnar Evander, Lars Hermansson, Bernt-Olov Andersson, Anna Jörgensdotter, Göran Norström, Anna Westberg, Helene Rådberg, Ingela Wall, Lena Sjöberg, Lina Erkelius, Carolina Thorell och Stig Sjödin - de är många och de är bra och de finns alla representerade i boken.
(Och det finns fler - glöm inte att Mamma Mu gick på biblioteket i Sandviken, Jujja Wieslander bor inte längre där men gjorde det i många år tillsammans med sin Tomas.)
Det är en rolig bok det här. Den blandar friskt bruksortsnostalgi med fräsande kommentarer till staden vid Storsjön. Överlag tycks författarna ha ett varmt om än inte okritiskt förhållande till Sandviken.
"Den ultimata flirten..." rymmer inte enbart bidrag från författare som har en direkt relation till staden utan här finns också de som använder sig av Sandviken som en symbol - för bruksorten, jantelagen eller för den frihet som småstaden kan rymma.
Så växer Sandviken i boken till en ganska spretig metafor för den märkvärdiga vanligheten, alltså det svenska liv som levs långt bortom storstäderna. Det blir också en symbol för folkhemmet när det begav sig.
Det handlar mycket om Bruket i texterna men också om vad som byggdes upp kring Bruket: idrott (bandy förstås - Per-Eric Söder medverkar i boken med en novell om bandy) och musik och konst (Sandviken var tidigt ute med sin kommunala konsthall) och böcker (biblioteket som tronar mitt i byn).
Lena Sjöberg beskriver i sin dikt "Det är något med den här stan" Sandviken som en typisk småstad, men: "just här/ finns någonting annat./ Också./ Kalla det högt till tak./ Tillåtande atmosfär./ En slags stillsam uppmuntran./ En småstad i generös kostym."
Medan Göran Greider i sitt bidrag talar om ilskan som pyr i varje bruksort, "ett ruvande åskmoln".
En rad författare medverkar med ungdomsminnen från Sandviken. Så till exempel gestaltar Anna Westberg (som hann få med detta bidrag till boken innan hon avled i höstas) klassamhället Sandviken genom att beskriva de olika tillhåll som ungdomen hade i staden när det begav sig. Bernt-Olov Andersson berättar om sitt Sandviken genom musiken han mött där - framför allt då mötet med Jimi Hendrix och hans gitarr på Högbok bruk 1967; det var stort, förstår man. Också Lars Hermansson har musikaliska erfarenheter att förtälja oss i en mycket rolig liten berättelse, "Gitarristerna".
Också Täppas Fogelberg är också självironiskt underhållande när han berättar om sin korta erfarenhet av att försöka "organisera massorna och störta kapitalismen" genom att gå in och jobba på Bruket. Täppas var ju egentligen från Gävle och kom från medelklassen, men detta var under en tid när revolutionen nästan stod för dörren.
Per Gunnar Evander är förvisso från Sandviken, men hans far kom från Skåne, visar det sig i hans bidrag i antologin, "Då pappa min". Det är en alldeles underbar liten historia om språkliga och kulinariska kulturkrockar - och om kärleken till bandyn. Som berättaren delar med "pappa min".
Det finns mer i boken. Göran Palm passerar till exempel Sandviken under sin berömda vinterresa, Arne Johnsson ser staden i drömmen, Jan Sjölund har en kärlekshistoria, Jan Åslund söker jobb, Lina Erkelius längtar till honom som är någon annanstans, Anna Jörgensdotter firar nyår och Helene Rådberg prövar än en gång hela det där kvinnolivet i terapi...
Så mycket i den oansenliga boken - alltså, just som Sandviken, blygsamt på ytan, men så mycket liv under den.
